Jag såg någon typ av trailer till vad jag tror var "Planet Rock: The Story of Hip Hop and The Crack generation" och inte trodde jag att den skulle komma att handla mer om just historian bakom crack än om själva rapparna som blev en produkt av dess närvaro. Oavsett så det en klart intressant och bra berättat historia om hur symbolen om gatans knarkkung blev världens måttstock på en framgångsrik människa. Check it... and do remember, crack is wack. Sho´nuff.
"If I wasn't in the rap game, I'd probably have a key knee deep in the crack game, because the streets is a short stop, either you're slingin crack rock or you got a wicked jump shot..." - Notorious B.I.G (från "Things Done Change")
När västkusten börjar blomma över av alternativa och conscious rappare så gör New York scenen tvärtom om och ballar ur sina knarkkungeclichéer för att göra det hungriga emcees inte alltid är bäst på. Det vill säga, vara sig själva. Tänk positiva tankar. To be continued... nää vänta, jag mena´det blev en fortsättning.
Dudley Perkins har aldrig varit någon av mina favorit emcees men jag har alltid tyckt om hans ärlighet och egenhet i hans texter. Han kör helt och hållet sin egen style och därav låter det därefter. Ibland smått ointressant och ibland, eller rättare sagt mestadels, helt lysande. Jag missade hans show på Fashing i augusti tillsammans med hans tvillingsjäl Georgia Anne Muldrow, vilket grämmer mig lite, men men, gråt inte över spilld mjölk som Mamma sa. Det som egentligen intresserade mig mest med deras konsert var inte direkt musiken utan vad dom skulle förmedla och vajben som skulle följa utav det kollektivt i rummet. Flummigt? Se dokumentären nedan så kanske ni fattar...
Okej, först ut så tar jag tillbaka att ASAP Rocky's "Deep Purple" mixtape skulle vara medioker. Den har snurrat (eller vad säger man om mp3's? den ettar och nollar? anyways...) stadigt här sedan jag fick ner den på datan. Den må va något kort men i och med att nästa, "LiveLoveASAP", är på gång så snurrar jag vidare på den och de screwade och choppade cuts som dykt upp med tiden, specielt Slim K's cut på "Peso".
"Peso" som förövrigt är tagen från "LiveLoveASAP" som en liten preview för vad som kommer och iom att intresset har växt på senare tid så släpptes ännu en pre i form av "Trilla" igår. Kvaliten är hög. Nu får även andra ASAP's (Twelvy och Nast) skina lite i solen och dom höjer tempraturen något också vilket känns extra nice i hösttider som dessa. Och yeah, en Das Efx sampling är aldrig fel som refräng. Väntar dock på nästa Ty Beats producerade killer då det är Ty som ligger bakom både "Purple Swag" och "Peso" som också är Rocky's främsta kodein bangers.
KRS-1 rockade dom. Rakim rockade dom. Till och med Beastie Boys rockade dom. Jag snackar om Nike's Air Force 1 i alla dess färger och utstyrslar. Jag måste erkänna att jag alltid varit mer av en Adidas Stan Smith person, but still... you gotta love it. Jag kom nyss hem från SNS visning av Thibaut De Longville's timmeslånga dokumentär "Air Force One (The Movie)" som handlar om just Nike's klassiska Air Force 1 sko. Det skulle varit well nice att gå på efterfesten där DJ Clark Kent går loss på 1210:orna just i denna skrivande stund men allting har sin tid och plats och nu är det inte min tid för party & bullshit. Anyways, iom att jag inte hittar någon trailer till dokumentären som var riktigt intressant och ännu bättre gjord så får ni checka en kortare version som finns på tillgänglig på youtube med en bråkdel av materialet som figurerar i filmen dvs tills att den finns att köpa eller se på nätet. Either way, support it. Check it:
"Before hip hop came along there was not anything but basketball"- Grandmaster Caz (från "Air Force One: The Movie")
Ibland blir det för krystat allting man lyssnar på i jakt efter något nytt. Man (jag) känner att allt finns där men det är något som inte lyfter en till samma nivå som det brukade. Man saknar en enkelhet i rena melodier, harmonier och framförallt vibes. Det är då man plockar fram Wailing Souls eller någon annan gammal favorit och kommer på sig själv med att tänka: "Aha... det är så här det ska låta... och känna".
Little Dragon. Juli = "Ritual Union" album släpp. Top notch rakt igenom. Har aldrig riktigt förstått Peacefrogs singelval dock och främst deras val av folk som gör remixes. En remix ska vara lite next level och inte paja vajben. Oftast är det next level men ingen vibe. So. Äntligen tar Little Dragon saken i egna händer. Eller det kanske dom gjort innan också och bara misslyckats tills nu? En av de bästa låtarna från årets släpp får sig en net-release. "Seconds".
Digitalt släppte dom "Seconds" som en vokal version och det fysiska släppet innehöll en instrumental version. Ännu en anledning att skaffa sig vinylen nu. Instrumentaler på bra låtar är sjukt underskattat. Något som försvunnit iom internets och mp3'ns framgång känns det som. Det är därför jag älskar 12:or med vox, instrumental, acapella och eventuell remix på.
På net-releasen gör ingen mindre än Syd Tha Kyd från crew of the hour för alla skaters och rebeliska tonåringar där ute. OFWGKTA. Enda tjejen i ett annars helt pojkdominerat posse av starka viljor och identiteter. Som ett Wu Tang för den nya generationen. Stor upp till Syd som slöar till det lite med typiskt Timbaland komp men behåller låtens kärna. Kolla upp henne mer då det är mindre hävdelsebehov och mer vibe än OFWGKTA i övrigt. Flash. Ricky.
"Cause all I want, a second or two, and all we got are seconds to lose, and all I am is tempted by you" - Yukumi Nagano (från Little Dragon's "Seconds")
Det brukar ta ett tag innan grejer kommer upp här då livet har sina prioriteringar och denna sida är minst sagt inte en av dom som ligger högst upp, but anyways... I somras fick jag upp ögonen för The Weeknd då en vän skickade en link till mig med remixen på Drake's "Trust Issues".
Det måste erkännas att jag inte hört originalet ännu då remixen är svår att toppa i mitt tycke. Vilket känns ovanligt då remixes annars brukar vara mer eller mindre en besvikelse eller en studie i hur man förstör en redan bra låt. Ta remixen på SBKTRT's "Wildfire" till exempel som har en helt ok kärleksrelaterad vers av gästande Palaceer från Shabazz Palaces men har ett av världens mest slentrianmässiga beat av någon Schoolboy, Drummaboy eller nåt sånt. If it works don't fuck with it (!) var min första tanke. Fuck it, anyways! Tillbaks till The Weeknd. Efter "Trust Issues" kom jag över det första i raden, "House of Balloons", av de tre mixtapes som han/dom ska ha släppt ifrån sig innan årets slut. Varför jag skriver han/dom har med att göra att jag inte vet ifall The Weeknd endast är sångaren Abel Tesfaye eller om producenten Jeremy Rose också räknas med där. Båda två är av samma vikt för att det låter som det gör, så en helt konstig fråga är det inte. Abel står alltså för falsetten och Jeremy för mestadelen av portishead möter r kelly produktionerna.
I veckan var jag på en fest som slutade med att alla började erkänna sin kärlek för den mest smörigaste och honungsdrypande 90-tals rnb'en. Båda jag och en tjej var överens om att den bästa var den som var som mest porrig och sexfixerad. Det är liksom väldig svårt att slå t.ex Jodeci eller R Kelly på fingrarna när det kommer till sängkammarmusik. Trots sexets rakt i ditt ansikte närvaro i musiken finns det ständigt något mörkt och väldigt otrovärdigt med i bilden också. Det är väl ungefär där The Weeknd tar vid med texter om saknaden av natten som gått och separationsångesten som tar vid när ruset börjar gå ur kroppen. Allt dränkt med tonvis med reverb och melankoli. Det hela känns egentligen som en trip som ligger i gränslandet på att ta fart... and I loves it.
I mitt tycke är "House of Balloons" en helgjuten klassiker som står helt för sig då den bryter ny mark på rnb himlen. Efterföljaren "Thursday" börjar helt ok men når först i de 4 sista låtarna upp i samma kvalitet som "House of Balloons". Främst "The Birds pt.2" är helt otoppbar med motsägelserna i sitt knullsound jämte svartsjukedramat i texten.
Vad del tre i serien, "Echos of Silence", kommer ha att erbjuda återstå att se men något säger mig att jag inte kommer bli besviken. Kanske tråkigt men väl så sant är att den bästa rnb'n är den som handlar om kärlekens och vår sexdrifts baksidor och det är just det som The Weeknd levererar som bäst. Keep ´em coming.
"Baby leave them high heel shoes, cause I love it when you're looking down at me, I'm looking up at you, and I dont give a damn shorty watch me knock your boots off." - The Weeknd
Tanken bakom Rhythm Builder är att sprida det goda ordet om bra musik och allt annat relevant som orelevant där omkring som får oss att leva mer och intensivare.
All musik som finns tillgänglig här har under ett eller annat skede funnits tillgänglig gratis. Ifall någon rättighets innehavare eller liknande vill att ev link ska tas bort så ber jag er höra av er genom mail eller inlägg så tar jag självfallet bort den. Enklast för alla parter skulle jag tro. Gå med Gud.
All music accessible on this blog is or have been put out for free download on the net or elsewhere. If you own the rights of the material presented and want a downlink removed I humble ask you to contact me either through email or simply leave a comment and I'll remove it. Easiest way for all of us I reckon. Go with God.
